Foto af Peterséns 1951. Huset låg till höger.

Lägenheten i Gamla stan


1965

Detta handlar om min första lägenhet i Gamla stan som låg på Själagårdsgatan 21 mitt emot Storkyrkoskolan, men historien börjar i Vasastan.

Jo, jag hade lite bättre utgångspunkt än många unga, jag hade fått en egen lägenhet på en bakgata vid Sankt Eriksplan. Någon ville hellre bo i en fyra i morfars hus i Västerås än i ettan som jag fick på Norrbackagatan.

Men vilken lycka! 16 år och egen lya. Alla skolkamraterna kom till mig, vi hade fest, sjöng och gjorde varma mackor eller bara satt och snackade oss igenom nätterna. Fria från alla jobbiga föräldrar.

Men det fanns något ännu intressantare än Vasastan, något som måste uttalas nästan med en viskning; Gamla stan…

Det tog ett par år av idogt letande i DN:s bostadsannonser, men 1969 hittade jag till slut annonsen: ”Etta i Gamla stan, ej kök o toal”. Visserligen var den bara på 24 kvadrat och visserligen fanns det bara vatten i trappan och visserligen låg toan på vinden. Men, vilken grej! 120 kronor i månaden, kakelugn och Gamla stan!

Gamla stansbon gamla fru Petterson kom och tittade på min lägenhet på Norrbackagatan. Redan på vägen upp blev jag förskräckt, vad skulle hon tycka? Vi klev in i den skraltiga, slitna, riktigt gamla hissen och drog för den slamrande dörren och sen grinden. Idag gick den, och trappan vred sig knirrande långsamt runt oss.

— Åh, sa hon bara; hiss!

Hon tittade på mitt kök, två kvadrat och svart gasspis med två lågor och polletter.

— Åh, sa hon; eget kök!

Sen tittade hon på mitt badrum, gammalt sprucket badkar, toalett med vattentank högt uppe i taket och ett slitet brunblankt snöre att dra i, väggarna var målade i servalack; mörkgröna och rören i ljust orange. (alltså jag var 16 när jag flyttade in och det var sextiotal…)

— Åh, sa hon; egen toalett!

Sen tittade hon på mitt trånga, lilla, tungt övermöblerade rum som jag tapetserat med mörkgröna morristapeter med gigantiska böljande ormbunkemotiv och väldiga lampskärm med tyg i samma mönster och tjocka tofsar, hon såg på den suckande trasiga tramporgeln som jag fått gratis från skolan och de hellånga gardinerna som ordentligt täckte fönstret, men det var mörkt och dammkorvarna låg ordentligt inpetade under sängen.

— Åh, sa hon; så stort!

Sen drog vi undan morrisormbunkegardinerna och såg hon på min utsikt; några mörka fasader mot norr helt garanterat utan solchans.

— Åh, sa hon; på den här gatan är jag född, för 85 år sedan!

Varmt tryckte vi varandras händer.

Båda var vi lika lyckliga.

Jag gick enträget fram och tillbaka dragandes mina möbler från Sankt Eriksplans baksida till Tyska Brunnsplan på en liten barnskrinda som jag fått låna från Storkyrkoskolans lekis.

Jag skulle snart fylla 18 och nu, ja nu skulle jag bli konstnärsbohem.


1969 Badtanten

Lägenheten var underbar. Två minirum, ett ’kök’ med järnspis med kåpa över och ett rum med kakelugn. Totalt 24 kvadrat. Jag lät dra in vatten i köket från trappan och satte in en varmvattenberedare.

Nu hade jag ju riktigt kök, med vatten och allt, det var mysigt men trångt. Rummen var som väl tilltagna telefonkiosker. Badrum fanns givetvis inget, men stans läckraste bad, Storkyrkobadet, låg rakt över torget. Tisdagar och fredagar var det herrbad och vi var faktiskt några få som gick där regelbundet – för att vi inte hade eget badrum.

Badtanten var snäll och hade suttit där i hundra år. Jag fick rabatt och extra tvål. Jag lyckades sen med konststycket att byta till mig enkelrummet på 10 kvadrat, som låg på mitt våningsplan. Det var badtanten som hade det, men hur kan man nu använda ett enkelrum utan vare sig kök, vatten eller toalett? Hon fick min brorsas övergivna lägenhet (han flyttade ut från centrum med sin nya familj) och jag fick enkelrummet.

Nu förfogade jag över hela våningsplanet. Så burget och fint. Våning. Det sa man på Östermalm, där hade man inte lägenhet, där hade man våning. Jag var 19 år och nu med ”våning i Gamla stan”.

Men trots att min våning i Gamla stan bestod av tre små rum på mindre yta än en friggebod per styck, så var det faktiskt just; en våning, på 34 kvadrat för se större än så var inte huset.


Toaletten

Toaletten låg på vinden. Men, sa Ingrid, som var portvakt, det är minsann inga dass inte! Ånej, riktiga vattenklosetter. Jo, du. Hon och Brage, hennes sambo och herr Nilsson högst upp delade på den ena och jag hade, hör och häpna, helt själv den andra.

Det kändes rätt lyxigt, lya i Gamla stan med egen vattentoalett.

Men det var ändå inte supermodernt, för i taket hängde en naken koltrådslampa, och se den, den fick man a b s o l u t inte släcka. Få då kunde hela toastolen frysa sönder. Jo, du.

En liten praktisk lustighet uppstod också. Toan låg två trappor upp med låst järngrind som måste passeras för att komma upp på vinden, det var ett redigt hänglås, som satt för en smidd järnregel som slamrande skulle föras åt sidan och sen skulle ytterligare ett lås forceras innan man var inne i sitt bås. Så man gick ju bara på toaletten när man skulle bajsa. Kissa gjordes i slasken i trappan. Det var helt okej, utom högst upp. Herr Nilsson spolade inte sin vask, så de luktade kiss helt enkelt. Men, vad gjorde det, där uppe fick de väl göra som de själva ville. Men jag fick något, som jag senare har fått den psykologiska förklaringen till; en betingning.

Först fattade jag ingenting, men många år efter det att jag flyttat så händer något varje gång jag går upp på en vind: Jag blir bajsnödig.

Så fort jag känner ja, ni vet säkert, den där faktiskt rätt speciella doften som bara finns uppe på gamla vindar. Den vackra doften av månghundraåriga bjälkar blandad med den smått brända doften från de heta takplåtarna med tjärat virke och damm, eventuellt spetsat med lukten från intorkad duvskit. Närhelst jag känner den så händer det: Jag måste akut bajsa. Nu vet jag; det är en betingning, en psykolog har berättat, det är en betingad reflex, som bottnar i att varje gång som jag kände den lukten, där på vinden vid min allra första lilla lya i Gamla stan, så satt jag förnöjt på toa.

Än idag är det så, obetingat har jag en lite smått lustig betingning.


Badet och barnen

Storkyrkobadet var fantastiskt. Mitt emot mig, bara några meter över det lilla torget ligger ett bad! Nere i månghundraåriga gamla valv finns en liten bassäng, en bastu och en rad av små sittbadkar som fylls med ångande hett vatten. Kan det vara bättre för en student utan badrum?

Badet var från början en enkel praktisk angelägenhet. Barnen i skolan lärde sig inget. De kunde helt enkelt inte lyssna på sin lärare. De kunde inte ens sitta still. Låter som en helt vanlig busklass idag, men se det var det inte, för detta var på 1930-talet när disciplinen var stenhård. På den tiden när linjaler smattrade över de stackars glinas små fingrar eller när pekpinnar ven över ömma bakdelar. Men ändå kunde de små inte förmå sig att sitta still? Ingen disciplin i värden fick dem uppmärksamma. Varför?

Jo, lössen.

Barnen hade löss. Å när sen läraren smittades blev upprördheten stor. Detta blev den direkta anledningen; man byggde badet och inledde skoldagen med redigt morgonskrubb.


(Så småningom öppnades det även för allmänheten: Har barna löss, har vi det också, sa föräldrarna och fick till slut bada även de.)

Jag vet hur det är. Faktiskt. Det begav sig så att en dag i Paris, eller snarare natt, fick jag denna spännande upplevelse.

Från det att jag var 17 år och framåt hyrde jag ut min lägenhet och liftade runt Europa hela somrarna. Jag tog hundra kronor extra för möbleringen per månad och det blev min reskassa. Kassan räckte hela sommaren, en baguette och en bit brie i affären kostade bara drygt en franc och en flaska vin du table 80 centimes...

Det var på den tiden då det gick att lifta och modellen mycket tid och lite pengar gjorde sommaren underbar. Att sitta under ett eukalyptusträd i Grekland och vänta på eftermiddagens enda matarbuss var underbart. Varför stressa? Vad gör det om hela dagen går åt? Jag kan ju stanna en månad till om jag vill och kassan räcker. Idag blir jag stressad på bara en timme; Va ingen buss? Nu går ju hela den här baddagen; hallå Taxi!

Men just den här gången var jag i Paris och mina pengar räckte till en övernattning på hotell, annars sov jag i hängmatta, men det var svårt i stan. Paris billigaste hotell i Cartier Latin, hade en liten lucka, inte helt olik den i badet, där en äldre man satt och tog emot betalning och först förstod jag inte frågan, men senare i livet har jag förstått. Han undrade hur lång tid jag ville ha rummet. En kvart, en timme? Jaha, en hel natt…

Nåväl. Jag vaknade på morgonen av att det kliade. Jag hade långa, smala röda streck på magen, på benen, på armarna som visade sig bestå av en rad små bett…Ja, det är sant. De bodde i madrassen. Så här läser jag i ett klipp på Internet:

Suger blod. Vägglusen är skygg och trivs bäst i madrasser. Dess längd är 1-4 millimeter. På nätterna kryper den fram för att suga människoblod, och lämnar efter sig kliande bett och blodspår. En vuxen vägglus kan på tio minuter suga i sig blod till en storlek av sju gånger sin egen vikt

Tillsammans med kackerlackan är vägglusen det svåraste skadedjuret att bekämpa.

Nåväl tillbaka till badet som byggdes av disciplinskäl, och vad som händer där på nätterna…

Ett hett bad, och en timme i bastun så var mina löss på samma vis som barnens på trettiotalets, ett minne blott.

Badets historia är mäktigt. Det byggdes 1932 på grund av lusproblematiken och det byggdes i ett gammalt valv. Ingen tänkte på vad detta kunde innebära...


Badarna

Badet mitt emot mig, rakt över Tyska Brunnsplan, kom till stor användning.

Vi var väl inte så många som inte hade dusch, de flesta som kom sökte bara vanlig njutning. För njutningsfullt var det. Man sjönk ner i de små badkaren, man kunde få ner hela bålen och med huvudet upp på ena sidan och benen ut på andra satte man på det riktigt varma vattnet.

Det kunde gärna få smårinna lite, så att den goa värmen höll i sig.

Sen bara en kvällstidning och en kall porter.

Ja, det fick man ju inte, egentligen. Porten alltså. Men badtanten var den snällaste tänkbara. Hon hade suttit där i alla tider och förutom det lilla enkelrummet som jag lyckats byta till mig, hade hon en leksaksaffär på Hantverkargatan, högt uppe vid Fridhemsplan. Tror att det var stans allra äldsta leksaksaffär på sin tid. Hennes dotter tog så småningom över badtantrollen.

Nåja, badtanten såg mellan fingrarna, och tur var väl det, själv njöt jag min porter och för andra var det en helt klart veckans höjdpunkt. Badet, bastun, bassängen och den kalla ölen.

I badkaret tillbringade man så någon tid, som inte räknades på annat vis än via russingraden på fingrarna. När varje fingertopp var som ett riktigt julrussin var det dags att gå över till bastun, kanske efter en kort simtur i den lilla bassängen.

I bastun, blev vi sen alla så förunderligt lika. Alla klasskillnader och annat försvinner så lätt när man är naken. Henrik Klackenberg var väl justitieråd, tror jag, eller var han möjligtvis patenträttsråd? Nåja, han var alltid där och jag var ungdomsrepresentanten och där hade vi också farbror Alm, som var vaktmästare i Storkyrkan. Han var en imposant person, som man absolut inte ifrågasatte, sen hade vi Li. Han var nästan i klassen uteliggare, men nejdå, visserligen hade han bara en stor tand som stack fram i överkäken och visserligen var han alltid orakad, och visserligen snubblade han alltid på stegen, men han hade egen lägenhet och med sig hade han en stor vackert parfymerad tvål:

— Lukta på den här du, säger han på rungande finlandssvenska, och suger in aromen genom sina stora näsborrar, den har jag fått gratis på apoteket, det du! Sen skrattade han glatt med den enda tanden hoppandes i munnen. Han bodde 6 trappor upp i ett hus nere vid Skeppsbron, eller om det nu var Munkbron i en minilägenhet, i samma hus bodde Kerstin Dellert, eller om det nu var hennes barn som bodde där, men han kände henne. Och det fick vi ofta höra. Han hade alltid en stor bulsig halsduk omkring halsen. Den släppte han aldrig och alla fick vi höra dess historia:

— Den här du, han viftade med ena änden, den har jag minsann fått av Kerstin Dellert. Det du!

Halsduken kom med åren att bli ganska noppig, men han släppte den aldrig.

Han blev alltid väldigt yr efter ölen i badet, men blev aldrig besvärlig. Han höll sig i husväggarna och raglade långsamt hem efter badet. Det var ju gubevars nerförsbacke. Många undrade hur han klarade sig, men det var inte på socialbidrag! Nejdå, han hade arbete. Han diskade på riksdagshusets restaurang.

Han gick regelbundet på badet, alla onsdagar och lördagar.

— Kommer du på lördag? kunde han fråga.

— Javisst.

— Då ska jag titta på dig! Han skrattade sitt finlandssvenska glada skratt och slog sig för knäna. Sen dementerade han direkt.

— Nejdå, jag bara skojade!

Och det var det enda av den tidens ekivoka händelser som någonsin skedde på det lilla badet.

Sen kom alltid Hans Arnold, konstnären och så alltid den rödbrusiga skomakaren, som älskade öl.

Men snart började konstigheterna.

Egentligen kom det ganska direkt när jag började bada. Hade jag sett något konstig därnere?

Nej, varför då? Nej, det var inget…

Men en gång blev det väldigt påtagligt. In i bastun kommer skomakaren. Skomakaren har sitt skomakeri på Skomakargatan. Sant! Gatan, som ju fick sitt namn efter hantverksskrået, hade än idag, (när den här historien utspelar sig), ett skomakeri på Skomakargatan.

Skomakaren var rufsigt rödhårig och med yvigt rött skägg och med en näsa i samma kulör.

Han hade samma preferenser som Li. Öl, starkt och gärna rumstempererat och gärna i rätt ordentliga mängder. Han var dessutom en av de få, som liksom jag inte hade eget badrum.

Han kommer in i bastun och är helt skakig.

Eftersom han älskar fredagens bastubad så högt, så hade han varit den första att komma på kvällen. Avklädd stiger han in i den lilla bassängen och upptäcker till sin förvåning att han inte alls är ensam. På ena sidan står en man utklädd i kåpa.

— Jag ropade till, säger han, hej, sa jag, vem är du?

— Då ser mannen på mig, väser och backar ut genom väggen!

Vi skrattar alla. Ölmagar kluckar i kapp och bastustenarna får en extra släng vatten. Härligt! Henrik tar till orda:

— Nå hur många öl har du tagit idag?

Men skomakarn skakar av rädsla, och några öl har han minsann inte tagi

Spökena

Historierna om spöken i Storkyrkobadet börjar med att skomakaren från Skomakargränd till allas munterhet i bastun påstår sig ha sett en man inne i bassängkällaren. En man, klädd i munkjacka som snart försvann väsandes backandes in i väggen…

Vi skrockar alla glatt och till slut lugnar han sig med några öl. Men han muttrar lite och är uppenbart missnöjd med att ingen tror honom.

Om det nu var detta som drog igång något, eller om det var andra anledningar, vet jag inte, men snart börjar en rad vittnesuppgifter strömma in. Till bastugängets stora glädje, kanske ska tilläggas. Varje ny historia sveptes ner med en kall öl. Att någon hade sett hur vattnet rörde sig - sveptes ner med en öl, att någon hade sett en skugga - sveptes ner med en öl, att någon hade hört ett ljud – svepets ner med en öl. Detta samtalsämne tycktes outtömligt och hela tiden mycket roande. Men sen kom badtantens historia. Och nu hjälper inte ölen längre.

När badtiden är över är det hon som ser över badet och tvättar rent. En av uppgifterna är att för hand skura alla små badkaren. Hon gör så och när allt är klart ställer hon tillbaka sina städprylar och kommer tillbaka för att släcka. Då ser hon.

Ett fotsteg i ett av karen!

Nere i botten av det nyskurade badkaret ser hon ett tydligt fotavtryck.

Och badtanten, hon är både redig och nykter…

Jag, som historiskt intresserad, kan nu lägga till badets, eller källarens äldre historia:

Långt innan badet byggdes låg Svartbrödernas kloster här. Svartbröderna var dominikanermunkar och byggde sitt kloster år 1343, efter att man fått tomten av Magnus Eriksson och tillstånd från självaste påven. En av klosterkällarna finns kvar i Benickebrinken.

Där var det minst lika livat som i bastun många år senare, med öl och vin. 1479 drar en man kniv åt vinmannen, det vet vi, för han blev dömd för det.

Men bröderna då, de svarta. För dem gick det inte så bra. De var rika som troll och en stor maktfaktor. De hade en magisk silvertavla, så om man bara betalade rikligt till den, gick ens önskningar i uppfyllelse. Det var vida känt att Svartbrödernas tavla kunde göra riktiga underverk. Det var både stort och smått. En pojke drunknar på Åland och efter flera timmar under isen dras den döda lilla kroppen upp och tack vare att föräldrarna åberopade tavlan kom han till liv igen. I alla fall enligt föräldrarna, som kom och betalade för miraklet. En kvinna i storkyrkoförsamlingen fick akut förstoppning, men betalade till tavlan och kunde sen direkt springa till toaletten. En uppsalapojke återfår talförmågan, en krigare långt nere vid nuvarande Puttgarden överlever efter att ha fått en pil rakt igenom halsen, och en svartbroder själv överlever pesten, allt efter att, förstås, ha betalat rundligt till mirakeltavlan.

Allt detta finns ordentligt nedtecknat, jag har själv läst det. Gregorius nedtecknade mirakelsamling.

Donationerna rullade in. En bland många var hela Erstaegendomen, ni vet skogarna och markerna bortom Hellasgården. Bara den donationen gav munkarna hundra betalande arrenden. Hundra bönder som varje år kom traskandes till munkarna och lämnade årets avgift. Så munkarna var verkligen rika som troll (– och aldrig har man hittat deras guld…)

Gustav Vasa gillade inte att munkarna var en maktfaktor. Makten, det var han. Men munkarna hade inte bara det gudomliga på sin sida, utan även folket. Inne i klostret rådde frid. Tjuvar och mördare kunde rymma in där och kungens knektar fick inte följa efter, eller tordes inte. Sen kunde den jagade få låna en munkkappa och smyga sig bort från lagen. Mot betalning, förstås.

Ha ihjäl dem kunde Gustav inte ens att tänka på, inte fängsla dem heller, men en dag tar han mod till sig och jagar iväg dem. De får lämna sitt kloster och bli tiggarmunkar. Han tar delar av husen, river dem, och använder tegelstenarna till slottsbygget.

Men värst av allt. Han hittar visserligen inga skatter, men han hittar deras underverkstavla - och smälter ner den! Så nu kan vi inte kolla om den verkligen funkar…

Eller gör han det? Det är den offentliga versionen, men det finns en annan. Samma år pantsätter nämligen Gustav Vasas Rikskansler ett föremål nere i Bremen: En silvertavla…

Nåja, där slutar historien om tavlan, men inte den om badkällaren.

Gustav Vasa krigar, och nu har man kanoner. Till dem behövs krut.

Gustav Vasa gräver upp munkarnas kyrkogård.

Sant.

Munkarnas kyrkogård låg, just där vårt lilla bad ligger idag. Men varför i hela friden grävde han upp munkarna? Jo, för att framställa krut. Krut utvinns ur salpeter, salpeter bildas där kroppar har förruttnat.

Detta helgerån upprör inte bara nutida forskare, utan även många redan på den tiden.

En samtida historiker, Messenius, skriver att det är förfärligt att så till väders skjuta sina förfäder!

Så oavsett vad man nu tror om spöken, så har Svartbröderna aldrig fått vila i frid…


Livet i gränderna

Lägenheten i Gamla stan var helt underbar. Även om den hade vissa brister. Toalett två trappor upp på vinden, och våningen var ju väldigt liten, nu 34 kvadrat bestående av ett minirum, ett litet kök och på andra sidan trappan, ett litet rum till. Kallvatten i trappan.

För att komma till den gick man över gården. Gården var bara några kvadrat stor, himlen lyste högst däruppe som en fyrkantig blå liten tavla och längst där nere, på den lilla gården, fanns en enorm ässja och ingången till cykelrummet.

En gång stannar en äldre man på Tyska Brunnsplan. Han tittar ingående på min ingång och kliar sig i nacken.

Jag blir nyfiken. Tar kontakt. Först lite motsträvigt, sen alltmer öppenhjärtigt börjar han berätta.

Hans klasskompis hade bott där, men det var i en lägenhet över gården på två trappor.

— Ja, där bor jag nu.

— Jo, det här var ju ett tag sen, fortsätter han, när vi gick i skolan här, han pekar på Storkyrkoskolan, jag är ju åtti nu, så det var väl 1896, typ. Tanken svindlar för mig, det samma år som min mormor föddes…Han är alltså född 1889 och gick här i skolan 1896…Fast vi gick ju förstås lite längre bort på Själagårdsgatan då, fortsätter han, tror det var inåt där, han pekar längs Själagårdsgatan. Skolan låg nog där då, faktiskt. Men min kompis bodde där inne över gården, han pekar på Själagårdsgatan 21, mitt hus.

— Dom hade ett rum och kök, hela familjen. Det var ju fattit på den tin å dom var många ungar. Hans pappa va bergssprängare, men du kanske inte vill höra. Det är ju rätt sorglitt.

— Jo, berätta!

— Pappan sprängde sig. Inne i dassen. Han satte en gubbe i munnen. Dom fick skrapa ner han från väggarna.

— Men toaletterna är på vinden, säger jag.

— Ånej, dom låg därnere, vid gården.

Vi går tillsammans in och tittar, i taket i cykelförrådet ser man träribbor som sitter kvar, där skiljeväggarna för torrdassen suttit…

— Men barnen och mamman, hur gick det för dem?

— Å dom klara sig, men de va ju rätt tufft



Gamla stansljud

Alla mina fönster vetter mot Baggensgatan. Min utsikt är en husvägg bara ett par meter bort.

Det är baksidan av Frälsningsarmén, vars hus är byggt uppe på själva gamla ringmuren.

Nästa hus på min sida av gatan är den gamla synagogan, nuvarande polisstationen. Poliskurran har också fönster mot Baggensgatan. Det här ger sammantaget en rätt intressant ljudbild, som är svår att bortse från. Sommartid på lördagskvällarna kommer ofta några överförfriskade ljudligt raglandes längs Baggensgatan. Det är varmt i lägenheten och tanken att stänga fönstren finns inte. Gubbarnas diskussioner, sånger och tappade flaskor ger tydligt eko i den trånga gränden. Det är som om ljuden på något underligt vis liksom förstärks och ekande dunkar sig upp mellan husväggarna.

Snart tar ljuden från fyllecellen över. Inspärrade luftar de nu sin frustration över att vara haffade, rakt ut genom det lilla gallerförsedda gluggen som leder mot Baggensgatan: Släpp uuuut meeej!!! Öppnaaaa!!!För i heelveteeee!!! Det kan pågå några timmar tills personen till slut domnar bort i alkoholdimma och hesslipade stämband.

Söndagsmorgonen var å andra sidan lika intressant den. Då slår Frälsis upp sina fönster mot Baggensgatan, mitt emot mitt fönster och ut strömmar treackordsgitarren tillsammans med spruckna stämmor: Han ska öppna pärleporten…

På den lilla gården finns den enorma ässjan. Det är en helt fungerande ässja och används flitigt av smeden, som har lokalen till vänster om min ingång.

Detta var Gamla stans sista fungerande smedja…eller möjligtvis var det den som samtidigt låg vid Gåstorget? Men jag tror nog att vår ässja var den som användes längst. De sista åren användes den till att förtenna kopparkärl.

Tomas heter han, smeden. Han ska inte förväxlas med Tomas ”operasångaren” som i glädjerus ofta sjöng sig fram genom gränderna. Han hade faktiskt en imponerande sångröst som gett honom hans smeknamn. Han tog ruset på rätt sätt, men alltid mitt på dagen, aldrig på nätterna.

— Idag, sa han till mig, med sin djupa bas, idag mår ja jääävlit bra, du! skrattande stegar han sen vidare mot Stortorget sjungandes ”Ah aha ha mina bröder…”

Han påminde på något vis om Tomas smeden, de var båda väldigt stora. Smeden var drygt två meter och lika bred över axlarna…Ja, precis så som en smed ska se ut faktiskt.

Tomas smeden var tystlåten, men snäll. Björnsnäll på något vis.

När han satte fart på ässjan blev det ett fascinerande skådespel.


Det sprätte och knastrade om elden, påeggad av luften underifrån blir glöden helt vit och tusentals små glödheta stjärnor virvlar i gemensamt kaos upp och försvinner upp genom den avsmalnande skorstenen och stannar inte förrän de fastnar på natthimlen.

Det bolmar av rök och hettan är enorm. Tomas har själv skyddskläder och en svart mössa nerdragen över ögonbrynen, på vänsterhanden har han något som ser ut som en hockeymålvaktshandske och med den och en järnpinne i andra handen vrider och vänder han kopparkärlen så att tennet fräsande lägger sig över hela insidan.

Jag förstod att det mest var restauranger som fortfarande använde kopparkärl, som alltså måste förtennas annars var de giftiga, mest användes kanske kopparen för att i tjusigt manér servera den frästa oxfilén i ett läckert nyputsat kärl.

Han är glad med tyst. Det enda han inte gillar är de japanska turisterna…

En guide har upptäckt det fascinerande skådespelet inne på gården, och det här var alltså före portkodernas tid, så de stegade helt enkelt in och japanerna fotade fullständigt imponerade denna man i full action. Det var enda gången han blev sur. Jävla japaner, sa han, man e väl inte nån jäva apa…

En måndagsmorgon är Tomas blåslagen, en stor blåtira och han rör sig lite stelt.

— Men Tomas, vad har hänt?

— Äsch, säger han.

— Men hallå, berätta…

Det visar sig att han liksom så många andra tagit en kvarting på fredan.

— Jag stog helt stilla nere vid Järntorget, då kom två små snutar. Cirkulera, sa dom. Vadå cirkulera, jag stod så bra där jag stod, å inte störde ja nån.

— Men dom gav sig inte.

— Vad hände då?

— Ja, ja slog ner dom…

Till slut vaknar han upp, blåslagen inne på kurran helt intill…


     ---   ---   ---

Hålet i väggen

Lägenheten vid Tyska Brunnsplan var underbar. Man gick in genom gathuset, över den minimala gården och upp för den väldigt smala lilla snirkliga gårdshustrappan. Trappstegen av kalksten var ordentligt slitna, med djupa, slätslipade hål i mitten på varje steg, där fanns också på varje våning en vattenkran och en slaskho. På vinden fanns toaletten.

Men; fungerande kakelugn! Fungerande järnspis! och en hyra på 120 kronor! Fullständigt idealiskt för en ung student.

Det ska sägas att när jag flyttade in så var det inte längre slummigt i Gamla stan, som det bitvis hade varit på 40- och 50-talen, men å andra sidan inte så speciellt tjusigt heller för den delen. Det var mer lite konstnärligt bohemiskt att bo där. Ni vet jazzklubbar, konstgallerier, ja alltfler typer av kulturpersonligheter, som ju uppskattade det där underbara medeltida, flyttade in i gränderna. För mig blev det som Quartier Latin. Vänstra stranden i Paris.

Eddie Grahn hade sina härliga klubbar bara två hus bort, där man kunde sitta halva nätterna med en kopp te och diskutera konst och filosofi med doktor Reybekiel…(Jag gick på hans konstskola som låg någonstans i krokarna kring Brunnsgatan/Regeringsgatan och lärde mig efter hans anvisningar att teckna det perfekta kvinnobenet (!) sant, och nu kom han till Eddies klubb och berättade om djupa filosofiska saker…)

Att bo i Gamla stan gav en identitet, men det där med slaskhon, var egentligen det jobbigaste. Man kunde kissa i den, visst, så slapp man springa upp på vinden stup i kvarten, och spolade man bara ordentligt så luktade det nästan ingenting…

Men ändå, bara att bjuda på te var ett sjå. Först ut och hämta vatten som skulle värmas på den lilla gasspisen som stod ovanpå järnspisen, och efter kalaset, ut med alla koppar som skulle diskas ute i trappan…

Ett rätt tidigt beslut blev att ta hem en rörmokare, som drog vattnet en meter från trapphuset och in i mitt lilla kök. En gasdriven varmvattenberedare på det, så blev det ju nästan modernt.

Inne i varmvattenberedaren brann en liten, liten låga ständigt. När man sedan vred på kranen satte miraklet i gång. Med en enorm puff, det lät som när man jippar med en mälar-22:a och vinden plötsligt vräker över seglet från ena sidan till andra, satte apparaten igång. Sen strilade det heta vattnet snällt och stilla ut genom det smala, lilla röret. Det gjorde livet mycket enklare, det ska sägas.

Sen bytte jag ju till mig enkelrummet, som låg på samma våningsplan. Badtanten blev jättelycklig att få min brorsas övergivna etta, med både kokvrå och toalett. Hon hade haft rummet som extra övernattning, men hur mycket glädje har man ett enkelrum som inte har vare sig toalett, kök eller vatten? Men för mig var det ju helt fantastiskt! Jag bodde på 24 kvadrat och fick nu tio till.

Det blev ett underbart sovrum, så nu hade jag i min ”våning” i Gamla stan, både vardagsrum med kakelugn, kök med järnspis (och varmvatten!) och ett sovrum. Jag målade det mjukt lejongult med en vackert slingrande bred bård i gula och bruna nyanser längs taket.

Men det kändes lite tokigt. Även om det nu bara var portvakten Ingrid och hennes Brage och farbror Nilsson och jag som bodde i huset, så tog det ändå liksom emot att traska in till köket på morgonen genom trapphuset för att göra frukost; iklädd flanellpyjamasen.

Och tänk om telefonen ringde? Det hörde jag ju inte från sovrummet.

Så nära, och ändå så långt bort.

Men det slog mig ju rätt snart, det var ju verkligen, väldigt nära…

Min garderob sträckte sig bakom trapphuset och dess innersta vägg vette direkt mot, ja just det: Sovrummet…

Nu måste jag berätta att den som ägde huset var en helt underbar professor Hamberg från Göteborg. Att han var underbar förstod jag helt klart utan att ens ha träffat honom. Han hade själv lägenheten högst upp i gathuset, dock utan att själv bo där. Men med hans lägenhet följde en inneboende; och han fick bo kvar. Jag vet inte om han ens betalade någon hyra, han var liksom ett inventarium i professorns lägenhet. Han hetta farbror Arentz och förfogade över ett minimalt litet rum med en säng, men förstås, han fick ju använda både bad och kök.

Jag var bara uppe någon enstaka gång om farbror Arentz var dålig och vi fick kalla på doktorn.

Han hade inga lakan i sängen och oftast hade han inte hunnit komma upp till toaletten i tid, så det luktade ganska starkt i hans rum, men som sagt han bodde där, och så var det.

På samma vis betalade Ingrid ovanför mig ingen hyra. Hon var portvakt. Och då bodde hon gratis.

Jag skrev till professorn; fick jag ta upp en dörr in till sovrummet? Jag fick inget svar och jag skrev igen. Inget svar. Förstår ju så här efteråt att det var en rätt grannlaga fråga att ta ställning till. Men jag fick avvakta.

Så kom jag på att jag ju kunde göra ett litet, litet hål i väggen. Bara så att jag kunde dra in en telefonledning. Jag tog en tunn lång skruvmejsel och borrade in den mellan tegelstenarna, men kom inte igenom. Till slut tog jag en galge från kemtvätten och böjde upp den, Den petade jag in i hålet bände och vred, bände och vred; tills den kom igenom! Väggen var en halvmeter tjock.

Därifrån var det inte så långt steg att försiktig peta ut några tegelstenar, murbruket var poröst av århundradens vila, och snart kunde jag sträcka in en hand ända in i mitt sovrum.

Ja, ni förstår kanske hur det utvecklade sig…

Av någon förunderlig anledning gjorde jag detta på nätterna. Jag hade ju inget tillstånd, gudbevars, så det var ju hemligt. Så jag satt där och skrapade, långsamt och försiktigt så att inte Ingrid och Brage ovanför skulle vakna och lyfte sakta undan sten efter sten. Det kändes plötsligt som om jag var en medeltida källarfånge, som tyst, sakta och försiktigt banade mig väg ut till friheten…

Jag sparade nogsamt alla stenar, kanske måste jag återställa? Men stenarna låg rätt glest i väggen och det blev en hel massa murbruk. 16 konsumkassar. Och vad gör man med 16 sprängfyllda konsumkassar med murbruk? Att lägga dem i soporna var inte tal om, bara fyra stycken skulle ju fylla hela soppåsen. Jag fick försöka göra mig av med dem på annat vis. Jag och en kompis, smög ut med dem på natten. En i vardera handen, fyra per runda, man vi hittade ingen container…Till slut hivades de i sjön! Alltså jag var nitton…och det är väl preskriberat. Men jag ser framför mig två ljusskygga profiler som vid tvåsnåret på natten smyger ut längs Skeppsbron med hemliga kassar som resolut hivas i sjön, vilken kriminalscen…

Till slut har jag i alla fall ett ovalt hål in till mitt sovrum. Om man böjde huvudet ordentligt och lyfte högt på benen, kunde man så krypa in i det nya lejonrummet. Tegelstenarna låg ordentligt uppradade intill. Allt kunde ju återställas, eller hur?

I bekantskapskretsen blev jag; han med hålet i väggen.

Sen kom sommaren och jag åkte iväg på mina liftarresor runt i Europa. Min mamma fick låna lägenheten, när hon besökte storstan. Hon bodde i Västerås och hade övertagit morfars hus där och med det en pensionerad snickare; Nisse Nordström. En fullständigt underbar man som kunde allt.

När jag kommer hem, har hon som en överraskning och tack för lånet låtit Nisse fixa till dörren. Tegelstenarna var borta och i hålet sitter en enastående fint infogad dörr.

Nu var saken så att säga oåterkallelig.

Nästa som lånade lägenheten var min syster. Hon fick stränga förmaningar. Låt ingen komma in och låt framför allt ingen se hålet. Du förstår allvaret? Hon nickar.

Det tar bara någon vecka, så ringer det på dörren. Hon öppnar. Utanför står tre kostymklädda män. Allvarliga. Det är ägaren professor Hamberg, förvaltaren ingenjör Marklund och en arkitekt.

Professorn tar till orda. Kunde dom vänligen få komma in?

— Det gäller en dörr. Som vi funderar på om man eventuellt kunde sätta in mellan rummen…

Spelet är förlorat. Min syster inser allvaret, men inser att det inte finns något annat än att pudla.

Med sin oskyldigaste min säger hon:

— Men, det är ju redan en dörr…

OCH PROFESSORN HÅLLER MASKEN. Han finner sig snabbt tillrätta inför de andra. Jovisst, säger han, det vet vi ju. Vi funderar på att göra likadant i de andra lägenheterna och vill gärna se på den hos er, som exempel.


Kakelugnen

Lägenheten vid Tyska Brunnsplan bestod av ren, oförfalskad charm. Med sina medeltida källare och delar av murar, och trappor slitna sedan 1700-talet, var den en raritet. Om nu hus kan ha själ, och det tror jag, har detta hus en förunderlig själ. Om de som bott i huset finns kvar på något sätt, som minnen i väggarna, eller som tankar som tänkts i rummen, eller på annat vis, så är det helt trångt i min lilla lägenhet. Känner hur de som tidigare bott här finns med, inser att en del har haft fina stunder här, många måste ha avlats i de små rummen, några har säkert fötts här och helt säkert har många dött just här.

Mycken sentida nöd, trångboddhet, bergsprängaren som sprängde sig, och hur var det med vägglössen?

Men framför allt finns det ett lugn. En harmoni, en frid, ett samklang.

Jag sätter mig ofta framför kakelugnen, känner att här är jag inte den första som sitter och ser in i lågorna. Jag träffar min blivande fru, Carina, vi börjar båda på universitetet och i mitt utökade lilla sovrum tillverkas efter några år vår första dotter.

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg.

Jag bjuder henne först att komma och bo hos mig, och efter någon tids funderande tar hon sin gitarr med sig och flyttar in.

Situationen är att vi är unga, nykära studenter och tillsammans njuter vi av den underbara kakelugnen.

Det finns något mycket speciellt med eld. Något urtida, som fungerar tillsammans med annat urtida. Att bara sitta och fascineras av lågorna, det spröda ljudet från knastrandet, att låta sina tankar få leta sig runt.

Men förändringens tid är nära. Professorn, förvaltaren och arkitekten, alla är de ense om att den enda vettiga lösningen för det minimala lilla gårdshuset med en minietta och ett enkelrum per våningsplan var att göra så som jag redan självsvåldigt gjort, att bygga ihop rummen till minitvåor. Tror att mitt hus var ett av de allra sista att renoveras i Gamla stan.

Sagt och gjort, jag och Carina fick flyttar iväg under ett år, när huset moderniseras.

Tyvärr blev en hel del annat ett minne blott. För att få plats med en minimal dusch, togs järnspisen bort. Jag gråter när jag tänker på det. Den var så vacker, glänsande svart, fungerade fint och hade en underbar murad kåpa ovanför som samlade upp spillröken.

Nåja, jag var på plats var och varannan dag, för att se hur arbetet fortskred. Jag diskuterade, men var väl bara lite i vägen och mina synpunkter var nog inte så viktiga i sammanhanget.

Men jag minns att jag frågade speciellt om kakelugnen. Den skulle väl ändå vara kvar?

Jodå. Jag pustade ut.

När vi flyttar tillbaka är den kvar. Men. Den är igenmurad.

Men herregud, varför? Varför?

Jo, nu hade man monterat in köksfläkt och;

— Då blir det undertryck i rummet förstår du vännen… och då ryker det in.

— Men skorstenen är väl kvar, intakt?

— Jodå, det är den ju. Men nu är det så här…

ÅHH, vilket elände, jag säger bara Åhhh! Att ha en kakelugn men inte kunna elda! Sätta in ett ljus, men åhhh…

Jag började stilla fundera, varför i hela friden hade man e g e n t l i g e n murat igen kakelugnen, att det skulle bli undertryck med köksfläkten trodde jag inte en sekund på.

Min lägenhet var den enda i hela huset som hade kakelugnen kvar, både hos Ingrid och hos farbror Nilsson hade man tidigt bytt ut dem mot fotogendrivna varmvindar. Ni vet sådan där svarta plåtsaker, som smått brusande och susande producerar mängder av värme.

Minns speciellt farbror Nilsson, som var en tystlåten brevbärare, han hade lyckats få sin att fungera med dieselolja. Det blev extra billigt. Men det gav ett fruktansvärt avgasos. Att komma in till honom var som att komma in i ett helveteshett varmgarage…

Som tur var bodde ju Ingrid och Brage emellan.

Men jag var alltså den enda som hade kakelugnen kvar. Alla varmvindar var nu borta efter renoveringen, och fina, luktfria elelement satt under fönstren. Så den enda eldstaden som fanns kvar i hela huset är min kakelugn. Man behöver ju inte vara Einstein för att förstå att man inte gärna bekostar årlig sotning för en enda kakelugn, när man nu dessutom hade det modernt och fint med elelement.

Och någon enstaka brasa kunde väl inte vara fel?

Om nu inte de där stenarna suttit där…

Ja, ni som läst mina tidigare avsnitt förstår vad som börjar gro i ynglingens hjärna.

Carina var skeptisk. Gör nu inget dumt, sa hon.

Men jag tog ju till slut fram skruvmejseln. Men se där fick jag tji. Stenarna satt som berget. Jag försökte med en borrmaskin, men inte heller det fungerade. Stenarna var fastsatta med ren betong! Till slut hyrde jag en Hilti. Ni vet en sån där tvåhandsfattad enorm slagborrmaskin.

Då gick det.

Carina skakade på huvudet.

— Det kommer att ryka in, sa hon kort.

Jag tog en hopknycklad tidningssida. Röken gick rakt upp. Jag satte på fläkten och tog en ny tidningssida. Röken gick rakt upp i kakelugnen.

Jag log triumfatoriskt.

Carina skakade bara på huvudet.

Sen tog det någon vecka, jag var väl lite orolig själv. Men sen gick jag och köpte ved. Det fanns två vedhandlare kvar, en nere vid Järntorget i källaren och en borta på Prästgatan, just vid korsningen Kåkbrinken. Där hade jag länge köpt min ved.

Det var två farbröder som var där, först innehavaren själv, och sen en gammal kepsprydd man. Själva butiken var ett fönsterlöst källaraktigt rum, till hälften fyllt med ved. Den kepsprydde erbjöd sig att dra hem veden på sin kärra åt de som inte orkade. Man jag tog alltid jutesäcken över ryggen och traskade hem. Själva säcken återvanns, precis som nätkassen med varorna från konsum.

Sen la jag in en redig brasa.

Röken gick rakt upp i skorstenen.

Jag satte på fläkten.

Röken gick rakt upp i skorstenen.

— Vad var det jag sa?

Carina skakade bara på huvudet.

Jag tog fram två kalla porter och vi satte oss som förr framför brasan. Det knastrade fint och ingen rök kom in. Äntligen hade vi kommit tillbaka hem. Jag ler mot Carina.

Hon är skeptisk.

Då ringer det på dörren.

— Ding-dong!

Jag tycker till, jag är ju lite orolig, så jag rusar först upp och slår igen kakelugnsluckorna, sedan går jag och öppnar.

Det är de båda tjejerna som hyr Märta Börjessons utställningslokal Blå Paletten i andra hand.

— Hej, ler dom glatt. Du sa att vi skulle titta upp någon gång.

Jag ler ännu gladare.

— Visst! Det passar väldigt bra! Vi har just gjort en brasa och tar oss en öl. Kom in!

Tjejerna sätter sig på golvet framför kakelugnen, jag öppnar luckorna och alla får vi var sin öl.

— Tänk så härligt med kakelugn, hinner jag säga, det är så skön…

— Ding-dong! på dörren.

Nu blir jag ännu oroligare. Men nu kan jag ju inte slå igen luckorna, tänker jag, det skulle ju verka väldigt skumt…

Jag går och öppnar.

Utanför står Sagda Nilsson från gathuset. Hennes vita hår står lite tunt och yvigt åt olika håll, med båda händerna håller hon ihop badkappan framför bröstet och de båda ljusblåa tofsarna på hennes tofflor vibrerar.

— Svante säger hon. Svante! Har du eld här? Hon darrar på stämman.

— Det ryker rakt in hos mig!!!

Jag inser blixtsnabbt allt. Jag svarar att det är jag. Att jag ska fixa det. Jag smäller igen dörren, rusar in till kakelugnen, springer till köket och hämtar vatten som jag slår över brasan. Då ryker det ännu mer. Jag drar desperat för spjället. Då väller all rök in över oss. Jag rusar upp och öppnar alla fönster. Vi viftar alla och hostar.

De båda tjejerna sitter som fastkilade i golvet, med sina ölflaskor i händerna. Underkäkarna har långsamt fallit ner.

Carina ser bistert på mig.

— Jo, försöker jag. Sånt som kan hända i Gamla hus. Att rök kommer fel….

Då hör vi.

— Ding-dång!!!! på dörren.

Jag öppnar.

Utanför, på den minimala lilla trappavsatsen, står sex brandmän.

Och ni vet hur de ser ut. Långa, stora, starka och med enorma skyddskläder och hjälmar.

Den närmaste har en yxa höjd i ena handen och en walkie-talkie i andra. Helt beredd att slå in min dörr.

— Har du eld i en öppen spis här? Frågar han kort.

Och det blir bara för mycket för mig.

Jag ser upp på honom med mina troskyldigaste.

— Nej, säger jag kort och skakar på huvudet.

— Men det luktar ju, konstaterar han.

Sen föser han mig helt lätt åt sidan och stegar in.

— Jo, det förstås, lägger jag försiktigt till, i en kakelugn har jag ju…

Med sina stora stövlar kliver han in i rummet. Konstaterar faktum.

Han går tillbaka till trapphuset. Ropar upp och ner i trappan. Ropar i sin walkie-talkie.

— Det är här gubbar! Jag har hittat det. Ni kan komma ner.

Från trapphuset vimlar mängder av brandgubbar ner. Alla går ut och han vänder sig så till mig.

— Den där kan du inte elda i, säger han kort och lugnt, pekar på kakelugnen. Det slår ner hos grannarna.

Sen går även han iväg.

I strumplästen smyger jag efter honom över gården. I gathuset rumlar brandsoldater ner från trappan och alla går ut på Tyska Brunnsplan. När den sista gått ut, smyger jag försiktigt upp dörren.

På Tyska Brunnsplan står sex brandbilar. Och en enorm folksamling.

Försiktigt skjuter jag igen dörren…

Efterspel:

Jag tassar upp till fru Nilsson. Där har de samlats. Tant Märta, Sagda Nilsson med sin Herbert och farbror Arentz. Märta har tagit med en flaska portvin och alla stärker de sig med en liten hutt.

Sagda höjer ett finger mot mig:

— Vi vet minsann vad du har gjort! Hon vinkar med sitt finger.

— Du har eldat i en kakelugn. Som du inte får elda i!

Sen bjuder de mig på ett glas portvin.

Det visar sig att man dragit Sagdas och Herberts köksventilation in i min gamla kakelugnspipa…

Ingen har insett det där med mitt lilla arbete med stenarna i kakelugnen. De murades tillbaka och först nu, nästan 50 år senare, kan jag berätta…Nu kommer det väl ingen räkning för orsakande av brandkårsutryckning.



   ---   ---   ---



Den inmurade sjömannen

När jag som 15-åring gick på Bobadilla, det var kring 1965, så fanns längst nere på väggen i källaren på Svartmangatan en spännande berättelse uppsatt.

När pesten gick som värst i Stockholm, dog halva stans invånare, och människor betalade alla sina pengar till Svartbrödernas mirakeltavla, flydde, eller drack sig fulla i krogkällarna. Allt för att undvika döden.

” I en sådan källare sitter en sjöman i ett hörn. Han är sjuk. Någon skriker: Han har pesten! och värdshusvärden, som är en driftig karl, sliter ner sitt svärd från väggen. Han störtar fram till mannen, och sticker svärdet rakt igenom honom. Sjömannen dör och alla kroggästerna flyr skrikande upp genom trappan. Man hade ju gömt sig i källarens rus för att slippa pesten, nu var den här.

Värdshusvärden tar det säkra för det osäkra, han vill stänga in pesten och han murar igen hålet. Men det fungerade inte och bara några dagar senare dör han själv i pest.

Men. Sedan dess har ingen hittat källaren…

Kan det vara bakom denna vägg???”

En underbar historia, fastsatt på en vägg i Bobadillas disko som den unge 15-åringen sedan aldrig kunde glömma. Tänk om man kunde hitta den källaren! Ölglasen står kvar på borden, krogägarens dagskassa och över ett bord ligger ett medeltida skelett med en värja igenom. Snacka om verklighetens Indiana Jones…

Nu kan man ju le lite åt historien, men de flesta delarna i den är ju sanna. Stockholms befolkning dog som flugor i pesten. Man försökte klara sig på alla de vis. Många sökte skydd genom att betala till Svartbrödernas mirakeltavla, broder Gregorius gjorde så och överlevde enligt honom själv tack vare detta ett allvarligt böldpestangrepp. Andra flydde staden, andra å sin sida gömde sig i källarna, och passade på att döva sin rädsla med ett redigt rus. Så långt är ju historien sann.

Vi kan lugnt utgå från att rätt många liknande historier som den ovan faktiskt har hänt.

Poeten Lasse Lucidor stacks ju ihjäl i en källare på Kindstugatan 1674, bara för att han vägrat skåla med löjtnant Storm.

Att det finns okända skatter att hitta i Gamla stan är också en sanning. Varje gång det grävs kommer nya spännande saker fram. Jag hoppade själv ner i ett hål på Stortorget för bara några år sedan och de vänliga arkeologerna förklarade; den svarta linjen är branden 1625 och den svarta linjen längre ner är branden 1445 och den här örtugen har vi hittat nedanför den linjen, så den slanten är från tidigt 1400-tal. Jag ryser, ser framför mig hur någon stackare tappat en hel örtug i leran på torget, på medeltiden! Egentligen undrar jag om jag inte skulle blivit arkeolog.

Loheskatten hittas 1937. 85 silverpjäser, 18.000 silvermynt! Ja men fatta; artontusen! idag värderad till 75 miljoner kronor.



Solbergaskatten, två unga pojkar hittar skatt, det var bara tio år (1955) innan jag stod och förundrad läste om den inmurade sjömannen. Barnen hittade sin skatt i massorna dumpade i Solberga, massor som kom från ett rivet medeltidshus vid Sergels Torg.


Då var det bråttom att riva och schakta, inga förseningar med tröttsamma arkeologer ville man ha.

Kronjuvelskatten. Drottning Filippa kom hit med sina enormt dyrbara kronjuveler. Hon var 12 år (sant!) och giftes bort med Kung Erik 1406…Hennes otroliga juveler murades först in i källaren hos nunnorna i Vadstena, (där hon fick bo i väntan på att växa upp till den äkta sängen,) de flyttades sedan till klostret som låg mitt emot Bobadilla på Svartmangatan. Där murade man åter in dem i en vägg. Kung Kristian, rev väggarna tills han hittade dem…osv

I alla tider har man grävt ner sina skatter i Gamla stan.

Gustav Vasa körde iväg Svartmunkarna från sitt kloster och beslagtog allt, bland annat deras mirakeltavla, men hittade han alla deras skatter? De var ju förmodligen rikare än kungen. Låg deras skatter bara där för honom att ta? eller hade man gömt undan dem…


Igenmurad källare

Det går några år och vår första dotter Emma föds. Vi bor alla tre i vår underbara lilla minilägenhet, som, det måste sägas, nu faktiskt är lite trång. Jag anmäler mig till bostadsförmedlingen. Det var på den tiden då man fick komma och sätta sig mitt emot en dam med IBM skrivmaskin. Hon var modern, hon hade en sån där eftersträvansvärd dyr maskin med utbytbar kula och ångra bokstavknapp.

— Jaha, vad var dina önskemål då? Hon vrider in ett ark i maskinen.

— Jag vill ha större i Gamla stan. Hon stannar upp. Ser stilla på mig över sina smala glasögon. Jag anar ett litet leende.

— Jag har, fortsätter hon sedan stilla, förmedlat lägenheter i 45 år. Sedan en effektfull kort paus; men aldrig någon i Gamla stan.

Vi ser båda vänligt på varann.

— Men jag skriver in önskemålen, säger hon glatt och smattrar vidare.

En vecka senare får vi en stor nyrenoverad fyra på Lilla Nygatan.

Jag skulle kalla det blåtur. Förmedlingen hade kämpat länge med att evakuera en kvinna från en minietta i ett hus i Gamla stan som skulle saneras, men inte hittat något till henne. Hon accepterade inte något annat än Gamla stan och renoveringen stod och stampade. Den enda lägenheten som man fått in på många år i Gamla stan var från den synnerligen justa arkitekten Tengroth. En stor nyrenoverad fyra i hans hus på Lilla Nygatan 13. (Privatvärdarna uppmanades att lämna varannan lägenhet till bostadsförmedlingen, något som aldrig fungerat, annat än i synnerligen speciella undantagsfall.)

Kvinnan som skulle evakueras fick vår lilla lägenhet och vi, en trångbodd liten familj, fick fyran!

Den var för dyr, så vi delade den först med en vän och bytte sedan till en mindre trea vid Cepheusgården och kom så att bo ovanför min gamle bastusamtalsvän patenträttsrådet Klackenberg.

Det hela, en riktig solskensbyteshistoria, från en mörk etta vid sankt Eriksplans bakgator till en riktig kulturlägenhet i de Bartelska och Törneska husen. (Paradvåningarna var inredda av Tessin med både 1700-talsmålningar, stuckaturer och handvävda sidentapeter.) Och detta både utan vare sig svarta pengar eller hemliga kontakter.

Nåja där, i vår vackra lägenhet vid den vackra gården, ringer min gode vän Stefan, pappa till en av dotterns klasskamrater. Jag gör då en tidning i Gamla stan.

— Svante, du måste komma.

— Vad är det?

— Du måste komma!

— Ja, men vad är det?

— Kom!!!!

— Ja, lugn, lugn. Jag kommer.

Stefan ansvarar för Tyska församlingens fastigheter. Tyska kyrkan, deras församlingshus mm ligger just på Svartbrödernas gamla klosterområde.

Stefan ska hyra ut huset längs kyrkogården. Han har mätt upp det och han har mätt upp källaren.

Källaren är fem meter kortare än huset…

Och vad finns därunder?

Han har försiktigt bänt upp golvplankorna ovanför det utrymme där det inte finns någon källare, stoppat in armen med en kamera och smällt av en blixt.

Bilden visar en trappa.

En trappa ner till en hemlig källare.

En okänd källare i Gamla stan.

Igenmurad.

Man behöver inte känna till historien om den inmurade sjömannen, eller den om Svartbrödernas försvunna skatter heller för den delen, för att känna hur huden knottrar sig.

Tillsammans öppnar vi några tegelstenar i väggen, längst in i källaren. Ja, jag känner ju igen situationen. Lite så där lagom hemligt öppnande av en vägg i Gamla stan…

Ni kan också föreställa er vår hjärtrytm, när några stenar fallit in och vi försiktigt lirkar in sladdlampan genom hålet.


Snart kan vi krypa in, in i en okänd källare i Gamla stan. Var det sjömannen, finns det några svartbrödraskatter? Detta är ju deras gamla område…

Men nej. Källaren var helt tom.

Men ändå intressant. Den är helt igenmurad. Dels från vårt håll, dels var trappan ner igenmurad. Den enda öppning som fanns är i taket och där hade man lagt golv över.

Stadsmuseet visste mer.

— Oj, sa man. Ni har hittat en medeltida pestkällare. När man inte hann begrava alla som dog släppte man ner döda kroppar genom hål i taket i förmultningskällare. Där fick de ligga och ruttna.

Men det fanns inga skelett heller, men med tanke på att det gått si så där sjuhundra år kan man ju tänka sig att man rensat utrymmet.

Men.

På ena sidan fanns en mur till. Ni vet medeltida valv, sedan plötsligt en obefogad mur på ena sidan. Även denna öppnades förstås. Det var en redig mur, flera tegelstenar tjock, munkförband. Och innanför den grova, smidda järngaller. Och. Innanför detta.

En inmurad tant.

Jo. Där ligger ett skelett, med kranium och bendelar.

En inmurad tant.

Det visar sig att hon dött på 1700-talet.

Men varför hon begravts i en källare vet ingen. På den tiden så trodde man ju både på häxor och att den som blev begravd i ovigd jord blev spöke.

Och vad skulle stackars Stefan göra med ett skelett? Han jobbade ju ändå för Tyska kyrkan.

Stadsmuseet tillfrågades, men nej, hu då, man ville inte ha några skelett!

Det är känsligt det där. Till och med bockstensmannen, med sin bevarade medeltida dräkt är emellanåt ifrågasatt. Varför är han inte begravd? Nej, så något 1700-talsskelett ville man inte på något sätt beblanda sig med.

Stefan tog sin uppgift på allvar. Han spårar, och klarar det mirakulöst nog, får tag på släktingar till tanten och får medgivande att låta begrava henne.

Väl ute på Råcksta krematorium får han sig en tankeställare.

— Här har du skrivit fel, säger man. Hon dog väl inte 1789? Det måste väl ändå ha varit 1989, nej hon dog 1789.

Idag är huset och källaren uthyrt och emellanåt samlas man där på spökvandringar…

Men munkskatten då, och den inmurade sjömannen?

Ja, här kan man ju börja tänka lite logiskt.

Om det skulle ha hänt i en medeltida källare i Gamla stan så måste det ha varit innanför den gamla muren. Det fanns inga medeltida hus med källare utanför Västerlånggatan. På andra sidan, utanför Baggensgatan låg spridda fiskebodar och bryggor. Under slottet kan det inte ha varit, slottet brann ju 1697 och man byggde ett nytt på de gamla källarna, inte heller kan det ha varit Svartbrödra, deras källare är kollade. Det måste i så fall handla om några få kvarter uppe runt mig på Köpmangatan.

Och.

I min källare har jag hittat en igenmurad dörr…


Källarnas hemligheter

I källarna i Gamla stan finns mängder av hemligheter, eller rättare sagt i marken under källarna, eller bakom väggarna i källarna.

Det är lätt att le åt historien om den inmurade sjömannen, men det spännande är att historien är fullständigt sann; i princip.

Historien, som för femtio år sedan, satt uppspikad på väggen nere i Bobbadillas ungdomsdiskotek berättar dramatiskt om tiden kring pesten: en pestsjuk sjöman sitter i ett hörn nere i en ölkällare i Gamla stan. Värdshusvärden sticker ihjäl honom för att hindra pesten och alla flyr upp från krogen, varefter krögaren murar igen dörren för att mura in pesten. Men han dör själv av pest och sedan dess har ingen hittat den källaren…

Det finns inga belägg för historien. Säkert en skröna som så många andra.

Men.

Alla ingredienserna är sanna, var för sig. Pesten drog genom staden och många stockholmare dog inom en eller ett par dagar efter det att de smittats. Under medeltiden var många källare ölkaféer. Människorna var panikslagna.

På medeltiden fanns inga säkra banker att förvara sina pengar eller värdesaker.

Man gömde sig i källarna. Många grävde ner sina skatter i källarna. Speciellt under orostider. Ibland dog alla och skatterna glömdes bort. Så var det med Loheskatten. Arton tusen(!) silvermynt och en mängd vackra silverföremål. Så var det med Filippas kröningsjuveler, så var det, troligtvis, med Svartbrödernas skatt.

Man kunde lätt bli mördad, av mindre anledning än att man var pestsmittad. På medeltiden var straffet värre för stöld än för mord.

Man kan ju tänka sig att när Stockholms befolkning i princip halverades så dog samtidigt en hel del kunskap om vad som finns nere i de döda husägarnas källare.

Nu behöver ju inte sjömannen finnas kvar. Många källare har rensats, andra har fyllt med sand och grus, andra i sin tur är helt bortgrävda.

Men.

Historien kan vara sann och sjömannen kan sitta där, i form av ett skelett lutad över ett kafébord.

Och fullständigt sant är att många skatter bara ligger där i källarna i Gamla stan. Och väntar.

Lika sant som att det finns guld kvar i åkrarna på Gotland så finns skatter kvar i jorden i Gamla stan. (Läste ni om bonden som hittade lite jordigt metallskrot som sedan fick hänga på hans ladugårdsvägg i ett par år innan någon såg vad det var: Ett vackert utmejslat vikingabälte i renaste guld…)

Nu till avslutet av min källar-skatt-sjömanhistoria.

Om det finns någon medeltida skatt kvar, eller om det nu finns någon inmurad medeltida sjöman, så måste det vara i några få kvarter uppe i Gamla stan. Som jag skrivit tidigare så fanns det inga medeltida källare utanför gamla ringmuren. Slottets källare och Svartbrödernas källare är kollade, kvar finns några få kvarter runt Stortorget, som i så fall vore möjliga.

I min källare på Svartmangatan har jag hittat en igenmurad dörr.

Det är lätt att tro att vartenda väggvalv rymmer en gammal passage, men så är det inte. Valv i källarnas yttermurar m.fl. byggdes för att spara tegel. Man byggde helt enkelt ett valv i stället för en kompakt mur, fick samma stabilitet, men med mindre material. Så om det finns tjusiga valv under yttermurarna, är det oftast bara en konstruktionsmodell. De ledde aldrig någonstans.

Men, den igenmurade dörren i min källare är en igenmurad ingång. Ingen tvekan om det. Man ser tydligt hur stenarna på sidorna av mjukt rundade för att man ska kunna passera och att själva valvet är brett som en dörr och att igenmurningen är gjord i efterhand, med blandat tegel och natursten. Vid sidan ser man hur en medeltida igenmurad trappa har gått vidare upp till Köpmangatan.



Någon har tagit ut några stenar i själva dörrhålet, men inte kommit så långt.

Till detta kan vi lägga dörren som leder ner till själva källaren. Det är en mycket gammal handsmidd järndörr. Man har sparat på metallen och lappat och lagat i århundraden. Och sedan, som toppen av det hela, har någon för mycket länge sedan, nogsamt utarbetat en porträttbild.

En bild på en hånskrattande figur. Med horn…

Varför vet ingen. Ett skämt? eller en varning?

Jag säger inte att den inmurade sjömannen sitter kvar här inmurad i min källare, men jag säger att det mycket väl skulle kunna vara just här.

Jag ser framför mig hur man en dag i panik klättrat över varandra för att ta sig upp från den pestsmittade källaren och hur värdshusvärden snabbt murat igen ingången.

Och hur någon sedan lämnat ett litet tecken på källardörren.

Någon dag kommer säkert någon att börja hacka i den väggen…

Och med detta lämnar jag källarna i Gamla stan för ett sista och avslutande kapitel om mitt hus vid Tyska brunnsplan.



Människorna i huset

1969. Min lycka var fullständig. Egen lägenhet i Gamla stan. 120 kronor i månaden och fungerande kakelugn. Det var konstnärligt och bohemiskt, billigt och lite tufft, vad mer kunde en ung student önska sig?

Huset var väl ett av de allra sist att moderniseras i Gamla stan. Så när så det oundvikliga kom, ombyggnaden, så blev vi alla väldigt oroliga. Så klart. Jag hade ju för min del redan ordnat med vatten in i köket och jag hade gjort en dörr mellan den lilla lägenheten på 24 kvadrat och enkelrummet på tio.

Nu skulle man göra likadant på alla planen i hela gårdshuset. Vi skulle nu alla få både vatten, kök; och egen toalett.

Det här blev ju lite besvärligt, dels fick vi bo i evakueringslägenheter ett helt år, dels förstördes mycket av lägenheternas gamla charm.

För att få plats med en minitoalett med dusch, togs den flera hundra år gamla vedspisen bort. Men å andra sidan fick nu alla, precis som jag lägenheter på två små rum istället för två separata - Bra, eller var det verkligen det?

Nu måste jag berätta lite mer om invånarna i mitt hus. I gathuset bodde Märta Börjesson, hon var konstnär och hade eget galleri. Efter henne tog sonen över hennes lägenhet. Hans Börjesson, hette han visst och han hade startat HEB-resor. I vanliga fall kan man inte flytta in i sina avlidna föräldrars lägenheter, men här var väl göteborgsprofessorn, ägaren, lika snäll som vanligt. Inte vet jag, Hans bodde i alla fall där med sin tax i några år. Vi möttes ofta på Tyska Brunnsplan och jag hejade alltid glatt på honom, men han såg vid varje tillfälle lika förvånat på mig, så till slut avstod jag från att heja, han blev ju alltid så förbryllad – varje gång. Men innan dess så var det som sagt hans mamma Märta som bodde där. Hon var en imposant person och hade den väldiga gatuhuslägenheten själv. För att få in lite extra hyrde hon ut sitt galleri Blå paletten, som låg ut mot gatan.

Under henne bodde Sagda och Herbert, Nilsson. Sagda var ett rekorderligt fruntimmer med skinn på näsan. Herbert var skadad och rörelsehindrad och satt i en rullstol. Han kunde inte rulla den själv, han blev sämre och till slut kunde han inte prata, men Sagda skötte honom. Hon var klädd i städrock och hade en kökshanduk knuten över håret. Hon körde honom varje morgon till fönstret som vette ut mot Tyska Brunnsplan och stack hans cigaretter tända och klara mellan hans förstenade fingrar. Där satt han sedan stilla, rökte och tittade ut över torget. På somrarna öppnade hon fönstret åt honom. Jag tror att han hörde vad man sa, för om man hejade på honom så nickade han stilla till svar. Sen fick han ju sin ranson. Brännvin alltså. Varje dag, av Sagda.

— Men jag köper Brännvin special åt honom, säger hon kort. Det är inte så starkt. Nehedå.

Sen får han sina dagliga nio supar, som han njutningsfullt försiktigt suger i sig, varvat med cigaretterna.

— Men, lägger hon till. Jag blandar alltid hälften vatten!

Sagda var helt enkelt en väldigt fin och vänlig kvinna.

Högst upp i gathuset hade professor Hamberg själv en lägenhet, men han bodde ju inte där, han bodde i Göteborg. Istället bodde farbror Arentz där. Han var inneboende sen urminnes tider och fick följa med huset. Den snälla professorn sa inget. Han fick bara bo kvar, även om han inte alltid kunde sköta sig själv, hemtjänsten kom väl antar jag, men man såg aldrig av dem. En gång hade en fimp antänt madrassen under honom, men det hade som tur var slocknat av sig självt. Ibland var han sjuk och vi fick gå upp och ta hand om honom och ringa efter doktorn. Mest var det väl troligtvis deliriumyra, men han var också väldigt snäll. Log rart och tog sig själv upp till toaletten; när han var nykter.

Vi kände ju varandra, vi i gårdshuset och de i gathuset, men ändå var det vi i gårdshuset som var som en egen liten enhet. De andra hade ju stora lägenheter, med både kök och toalett, herrskapsbostäderna. Vi bodde på våra 24, respektive 10 kvadrat, med vatten i trappan och toaletterna på vinden.

Och vi i gårdshuset, vi bestod av farbror Nilsson högst upp. Han var brevbärare och helt tyst. Han nickade när man hejade på honom och stegade upp till sina 24 kvadrat som han värmde upp till cirka 30 grader med varmvinden, eldad med dieselolja. Billigt och varmt. Enkelrummet bredvid honom var det ingen som bodde i.

Farbror Nilsson var lugn, tyst och snäll. Det enda besvärliga med honom var att han inte spolade i slasken i trappen. Så det luktade kiss helt enkelt. I början spolade jag när jag gick förbi upp till toan, men det hjälpte liksom inte.


Ingrid och Brage

Under honom, men ovanför mig, bodde Ingrid och Brage. Ingrid var portvakt och bodde gratis. Hon skötte ju huset. Gudbevars. Hon hade ettan, med kök, men som sagt, vatten i trappan. Bredvid henne bodde Brage i sitt enkelrum. De var ett par.

— Jodu, det är väl ett sånt därnt stockholmsäktenskap di kallart, sa Ingrid, en gång. Det visade sig att de bara råkade bo bredvid varandra och med samma intresse; sött dessertvin, blev det som det blev; de blev att par.

När Ingrid var nykter städade hon trappan. Hon instruerade mig: Man måste skura trappan. Du också! hon pekar bestämt på mig. Det var viktit, sånt förstår inte ungdomar, men så är det. Jodu.

Så jag skurade trappan och som sagt Ingrid med; emellanåt, när hon var nykter. Annars var hennes och Brages perioder långa. Och då blev det av naturliga skäl ingen trappstädning från hennes sida. I stället släppte de ut Chicko i trappen, som fick kissa där istället för att komma ut.

Chicko var Ingrid och Brages strävhåriga tax. De hade satt ut en enrading i DN. ”Pens. par önsk. hund, tel”. Och fått en! Chicko. Det var en pojke, det hördes på namnet. Då under perioderna fick jag skura väldigt ofta. Men så plötsligt en dag så luktade det tekakor i stället för hundkiss i trappen. Ingrid var nykter igen och hade bakat.

— Nu måste du skura trappan ordentligt, förmanade hon, ni ungdomar kanske inte förstår sånt. Jodu…

Brage var lite mer muttrig, låg lite lågt mellan perioderna. Men i övrigt en hygglig person som levde på sin pension och nöjd, bara den räckte till en flaska söt Diamant.

Men jag vet inte om han var så snäll mot Ingrid. När perioderna rullade på låste hon in sig. Han satt i trappan. Och skrek.

— Öppna!!!

— Din djäääävla hooora!!! Ööööppnaaa!

Men Ingrid öppnar inte. Till slut går jag upp.

— Men Brage, säger jag stilla, jag tror inte att hon vill att du ska komma in…

Han muttrar till svar; djävla…

— Äsch Brage, gå in till dig nu. Och vila lite.

Då lufsar han in till sitt lilla enkelrum och det blir tyst i trappan.

Så kom då renoveringen. Och jag vet inte om det blev så bra, helt enkelt.

Under renoveringsåret bodde Carina och jag i en ersättningslägenhet på Mariaberget, och Ingrid och Brage hade fått en etta på Kungsholmen.

Jag var ju ofta i Gamla stan och tittade till renoveringen, men som sagt mina synpunkter var väl inte så intressanta för de som hade hand om det, men jag följde det hela med spänt intresse i alla fall.

En dag när jag kommer över Tyska Brunnsplan står Brage utanför ytterdörren. Han rycker i den och skriker. Det känns bekant på något vis.

— ÖÖÖppnaaa, slääääpp in miiig!

Jag går fram till honom.

— Men hej, hur är det?

Han muttrar.

— Ja ska in här, säger han kort. Ja bor här! Å nu gårnte den jävla dörrjäven opp.

— Men Brage, säger jag.

Han ser lite förvånat på mig, nån som vet vad han heter…

Han slutar rycka i dörren.

— Men Brage, säger jag igen, du och Ingrid bor ju på Kungsholmen, nu medan de renoverar. Har du glömt det?

Plötsligt ser jag hur en del av medvetandet sakta rinner tillbaka. Ögonlocken sträcker upp sig en aning, han drar in andan, sträcker på sig, tittar sig lite yrvaket runt torget.

— Javisst ja, säger han kort, sen lufsar han iväg.

Så småningom är det äntligen återflyttning.

Vi har längtat efter vårt gamla hem i Gamla stan.

Det är fint, bra, men en del av den gamla charmen är för alltid borta. Ni vet gamla vädringsrutor, järnspisen, med den murade kåpan och kakelugnen är ju ingenmurad. Men, vi har nu dusch, egen toalett, dörr mellan rummen, nya elelement och en elspis.

Det tar några dagar, sen kommer Brage nerrusandes:

— Svante, kan du hjälpa oss! Han andas häftigt och är lite darrig, så jag förstår att det nog är allvarligt.

När jag kommer upp är hela lägenheten helt varm och fuktig och i köket står den nya elspisen och alla plattorna glöder intensivt röda och söndersprängda av hetta. De fyra knapparna till plattorna är borta och de små metallpiggarna som nu sticker ut är rundade av vridmärken.

— Kan du vrida av dom? Brage ger mig sin tång.

Jag går ut i hallen och skruvar ur säkringarna till spisen. Sakta svalnar den.

Brage och Ingrid har i alla år haft gasspis. På gasspisen drar man först ut knappen en aning, sedan vrider man den och tänder.

Precis så har de gjort, och fått knapparna i handen. Och sedan försökt stänga av spisen genom att vrida på metallknopparna med avbitaren…

Jag ringer förvaltaren, de kommer med en ny spis; och sen förklarar de. Så här vrider man på den, så här vrider man av den. Ok? De nickar stilla.

Sen är det tyst i lägenheten ovanför. Det går en tid. Vi ses inte så ofta.

Nu bor ju plötsligt Ingrid och Brage ihop. På riktigt. Hon har ingen egen dörr som hon kan stänga.

En eftermiddag möter jag Brage på Tyska Brunnsplan.

Han är helt darrig. Helt nykter och helt darrig. Den kombinationen känner jag inte igen.

— Men vad är det med dig Brage?

Hans huvud skakar som om han hade parkinsson. Till slut tar han till orda.

— Ingrid är död, säger han kort.

— Hon föll med huvudet… rakt mot sängstolpen, lägger han snabbt till.

Sen blir han tyst. Bligar stilla mot mig under sina buskiga ögonbryn.

På darriga ben försvinner han ner i gränderna.

Inget mer hördes någonsin från lägenheten ovanför. Brage bodde kvar någon tid, blev smalare och till slut försvann även han.


Svante Björkum

Badtanten. Bild Svante Björkum.

Storkyrkobadet. Wikipedia.

Vägglus, bild Svante Björkum

Svartbroder kommer i dagen vid renovering av grunden i tyska församlingens hus.

Foto Svante Björkum

Tyska Brunnsplan 1972.

Foto af Petersens.

Kopparslagare vid tyska Brunnsplan. KW Gullers 1951.

1956. Nicolai polisstation. Foto tryggve Järnemalm.

Foto: Storstockholms brandförsvar.

Loheskatten. Foto Stadsmuseum. 1937.

Solbergaskatten 1955.

Vi hitter okänd källare.

Foto Svante Björkum

Källaren på Köpmangatan. Foto Svante Björkum.

Djävulen på dörren.

Foto Svante Björkum.