Kungshatt tegelbruket

Tegelbruket innan det brann. Brännugnarna längst fram, torkladorna bakom. Båtar ligger lastade med tegel till höger, till vänster syns delar av Kungshatts gård och den stora ladan.

Leran på Kungshatt var av bra kvalitet. Till skillnad från lera som hämtades från skärgården, så innehöll den inte salt. Tegelbruken på ön uppstod redan på 1850-talet och fungerade ända till branden 1947.

Sanden hämtades från Ekerö.

Tegeltillverkningen gav underlag för en herrgård med sällsamma lindalléer.

Läget var perfekt. Sjötransporterna in till Stockholm var de bästa sättet att frakta tegel.

Sista åren var leran slut och man hämtade lera från andra platser.

  Planerna var att bruket skulle läggas ner 1948. Men den 17 september 1947 bara en mycket kort tid innan den planerade nedläggningen, så brinner hela tegelbruket ner. Allt var övertänt på några minuter.

DN berättar:”Branden var våldsam och bruket, som sysselsatte 45 man, var övertänt på några minuter. Skadorna uppskattas till över en halv miljon kronor, men försäkringarna täcker värdet. Tegelbruket kommer inte att byggas upp igen, då leran är i det närmaste slut på ön, senaste tiden har lera skeppats per båt till tegelbruket och det var meningen att detta skulle läggas ned nästa år .”

  Det var inte ovanligt att tegelbruk brann ner när det var dags att avsluta verksamheten, men lustigt nog finns inga notiser om att försäkringsbolaget protesterade i det här fallet.

  Ruiner från bruket och herrgården finns kvar och betecknas som kulturminne.

  Tegelbruksarbetare stod lågt i rang. De stod till och med under pigor och statare.

De var inte heller guds bästa barn, enligt en notis från 1930-talet. Lojerarna, de som höll till vid ugnarna var snälla och hyggliga, medan tegelhajarna var av ett annat virke. När de fick sin fjortondagslön tog de Sjöfröken in till stan.

”Kaptenen Englund var en karl som kunde hålla ordning. När man nådde Kungshatt på hemgång kom styrmans vanliga rapport att nu slåss dom igen i matsalen. Dе drejade ”Sjöfröken” bi och kaptenen gick ner och talade med gossarna. Han lyfte en i vardera handen och dunkade gubbarna mot varandra till de tappade all stridslust. Fast de alla voro smålänningar slogos de för brinnande livet tegelbruk mot tegelbruk. Snusdosor och literbuteljer vandrade från huvud till huvud och det var inte sе lätt att få frid igen på bryggorna.”

Fjärdingsman Englund.

  1923 rapporterades det om kalabalik på ön och kontorschefen Gottfridsson på Herrhamn, Kungshatt fick värja sig med nödskott och slag med kolven mot ett tiotal överförfriskade tegelarbetare. En av arbetarna fick en skallskada och fick uppsöka sjukhus. Det hade varit stökigt hela sommaren och spänningar mellan de unga tegelarbetarna och sommargästerna – på festplatsen ville de inte lämna flickorna ifred. Det fanns två olika versioner vad som egentligen hänt refererade i DN och Aftonbladet i augusti 1923. Det kom aldrig så långt som till en rättegång, men det illustrerar de spänningar som rådde pе Kungshatt mellan de olika kategorier i befolkningen som bodde där under sommarhalvåret, mellan småländska arbetare i marginalen och burgna sommargäster från Stockholm.

  År 1886, får den nye ägaren rådman J.G. Stenberg beröm i Dagens Nyheter för sin företagarverksamhet. ”Den vackra ön har på senare tider varit i händerna på mindre nogräknade skogsskövlare och det är därför ganska glädjande att denna äntligen kommit i en mans hand vars praktiska blick är förenad med ordnings- och skönhetssinne.” 

  Det fanns då en tjärdal vid den nya vägen upp mot hatten byggd med småländska metoder för att framställa träkol. På vintern bodde 50 personer på Kungshatt, men en mängd villor har byggts och på sommaren är befolkningen mångdubbelt större. Ett tiotal gånger om dagen stannar ångbåtslinjer vid bryggorna.