PIIIIP!!!

Mardrömmen med ny bil.

Som ung älskade jag min första bil. Älskade. Frihet, kraft och vuxenpoäng. Jag var speciellt förtjust i de manuella detaljerna. En blinkers som var distinkt, klickade in i sitt nya läge och gick lätt att återställa. Jag avgjorde själv hur många gånger jag skulle blinka. Sen älskade jag också alla knappar. Många drog man ut. Utdragen: På. Inskjuten: Av. 

Andra hade vippfunktion. Man vippade dem uppåt, så var de på, neråt så var de av. 

Man  k ä n d e  om det var rätt, man  s å g  om det var rätt. Så enkelt, så genialt.

Så manuellt.

Jag funderar ofta över konstruktörerna/ingenjörerna, ser framför mig hur de nu sitter och skrattar i mjugg. Ta till exempel när man ska följa bilens väg på kartan. Man öppnar kartan och ser sin bil. En prick längst ner till vänster, på väg neråt ut ur kartbilden. 

— Men, försvarar sig ingenjörerna, man kan ju ställa in så man hamnar i mitten och att vägen som man åker visas uppåt. 

— Visst. Men ingen. Jag påstår  i n g e n  vill att kartan ska öppnas med bilen nere i vänsterkanten på väg ut ur kartbilden. Varför finns ens det alternativet? Hur ställer man nu om? Måste köra av vägen och ställa in.

Vår bensinbil är gammal, men i alla fall så modern att den piper och piper och piper. OCH PIPER! Säkerhetsbältet! Handbromsen! För nära bilen bakom! JAA, JAG SER SJÄLV! En dörr! Jag kan alltså inte ens släppa av min fru, utan att bilen vrålar: PIIIP! DÖRR! PIIIP. DÖRR!!! PIIP. PIIIIIIIP!

Jag vrålar tillbaka. JA. JAG VET ATT DÖRREN ÄR ÖPPEN! JAG VET!!! Jag vrider av tändningen. Hjälper inte. PIIIIIIP. DÖRR!!! Jag sliter ut nycken. 

Fickparkering ska vi inte tala om. Bilen piper inte när jag är på väg att stöta ihop med bilen bakom. Den piper en meter innan! Sen ökar pipet med det krympande avståndet. Tills det uppgår till ett hörselnedsättande vrålpip! Det är i nivå med akut flyglarm. Jag går ut och tittar. Det är fortfarande flera decimeter kvar!

Samma sak om jag lite snabbt bara ska backa fem meter in på parkeringen. PIIIP! Säkerhetsbältet! PIIIP! Säkerhetsbältet! PIIIIIP!!!

Sen kör jag till verkstan. 

— Nej, svarar de, det går inte att ta bort varningarna. 

— Men för tusan, ni kan väl bara kapa sladden?! 

— Nej, det går inte. Förresten vet vi inte ens om vi får. 

— För bövelen, det är min bil! och var i lagen står det att bilar måste pipa? VAR?!

— OK! lugna dig. Det kommer i så fall inte gå att återställa.

— Jag vill  a l d r i g  återställa!

— Det kommer i så fall att gälla allt ljud i bilen!

— JAAA! Underbart! Kör bara en riktigt vass syl, rakt genom den förbenade piparen!

Men. Så här är alltså nu min nya tillvaro, återigen… Hela tiden. 

Vi har köpt ny bil, en elbil. En helt ny Super-Pipare. En röd. Rätt läcker. 

Men. Fy. Vilket fruktansvärt elände. Alla ingenjörerna storskrattar.

Det är en bil gjord i Kina, men problemen gäller nog alla nya bilar.

Ingenjörerna har lagt till mängder, kanske är det tusentals funktioner. Som jag inte vill ha! 

Det ställer du bara in i manualen, säger säljarna käckt.

Problemet är att de har satt in Svärmor i sätet bredvid mig, som piper, som skriker, tutar och väsnas. Hon piper om jag kör det minsta lilla för fort. Hon drar i handbromsen när hon tycker att jag är för nära bilen framför och värst av allt; hon böjer sig fram och drar i ratten när hon tycker att jag kör fel.

Senast körde jag på 70-vägar utanför Stockholm. Det är snö, jag är nästan ensam ute och jag väljer att följa de uppkörda spåren, som sneddar sig genom kurvorna. Bilen piper hundratals gånger på bara några mil. Den drar i ratten i varje kurva. Spåren, liksom jag, jämnar förstås ut kurvorna om det inte kommer någon mötande bil. Bilen piper, skriker. Linjen korsas! Akta! Linjen korsas! PIIIP! Varje gång. 

Och Svärmor drar i ratten. 

Jag har nu kämpat i veckor med att få bort pipen i nya bilen. Få ut Svärmor. Ställer in och ställer in. Varna inte när jag korsar linjer! Dra inte i ratten när jag svänger snävt! Tuta inte inne i kupén om jag går ut utan att ta med mig nyckeln! m.m. Men. Många av funktionerna kommer tillbaka varje gång jag startar bilen.

Det är en säkerhetsgrej. Biltillverkarna vill ha högsta säkerhetsbetyg. Det får de bara om de sätter in Svärmor. 

Jag kör ut henne, de sätter tillbaka henne.

Varje gång.

Om jag nu håller ut lite extra till höger när jag möter en bred långtradare, så att höger hjulpar går utanför högerlinjen, skriker bilen, högt som ett brandlarm.

Här gäller det att hålla krampaktigt hårt i ratten. Håller jag inte emot vrider Svärmor mig tillbaka in i min fil och vi riskerar att krocka med långtradaren. Mina krampaktigt starka armar räddar oss.

Faktum är att all denna säkerhetsinstallation gör min körning sämre och osäkrare. Jag rycker till varje gång bilen skriker, varje gång som Svärmor drar i ratten. Allt vore betydligt säkrare om jag bara fick bestämma själv. Jag har kört bil i över femtio år, taxi i över tio. Jag kan köra och jag kör säkert. Jag vet när det är bäst att hålla ut extra mycket till höger, kanske just när jag i sprutande snöslask möter en långtradare som ligger på min sida om mitten.

Jag vet också exakt vad jag gör om jag i en vänsterkurva med fri sikt genar ut i bilens färdriktning och drar över linjerna. PIIP. TUUUT. Linjen korsas! PIIIP!

Kommer här att tänka på plastcykeln. Kommer ni ihåg den? Itera hette den. Ingenjörerna hyper-ventilerade av glädje. De hade lyckats! Det gick! De kunde göra det otroliga! En cykel i  p l a s t . Tidningarna var fyllda av artiklar. Alla var imponerade. Men sen sålde man tre stycken, tror jag det var. Totalt. Man hade glömt att fråga. Glömt att göra kundenkäten; skulle du köpa en plastcykel? Ingen hade svarat ja och det dyrbara experimentet skulle ha varit ogjort.

Historien upprepar sig nu. Man har satt in Svärmor i bilarna. Man ”glömde” återigen kundenkäten. Vill du ha en korrigerande Svärmor i bilen? Som piper, bromsar och svänger bilen mot din vilja? Ingen skulle ha svarat ja. Tro mig. Nu sitter vi där alla och undrar; hur blir man av med tanten?

Snälla biltillverkar-ingenjörer, sätt in ett vred. Skriv Kupévolym på det. 

Läget längst till vänster på vredet betyder: Ljud Av! Tyst kupé!

Och, för i Jösse namn. Ta bort Svärmor.

Svante Björkum december 2023

Läcker. Men skenheligt läcker. Fullständigt omöjlig.